Jag är en sån där typsik höst-deprimerar människa- på mitt eget lilla sätt när jag börjar känna halka och fryst backe. De blir så mycket mer ångestfyllt att rida, inte för att de är kallt och tårna fryser sönder, utan för rädlan att utsätta hästarna för för mycket hårt underlag och halkan och styltor och allt vad dessa årstider kommer med. Men framförallt, den tävlingslösa, för mig- h e m s k a, perioden. Min motivation till livet tvärdyker ner i sjöbottnen när jag inser att de ska dröja förskräckligt många veckor innan jag får göra de jag älskar mer än något annat igen. Mitt humör svänger, min livglädje sänks till noll och tom. mina provresultat sjunker en aning. Jag går in i någon slags zombi period och jag önskar mest av allt att jag kunde gå i dvala.

 

I höst har jag dock lovat mig själv att istället se perioden som en möjlighet, för de är ju otroligt många veckors rum för träning, förändring och uppbyggnad! Jag ska sätta mig och skriva ner vad jag behöver träna på samt vad jag ska välja att lägga energi på i framtiden och inte. Jag behöver välja mina strider och spela mina kort rätt. Denna höst och vinter ska de ske en positiv förändring i mitt liv, så är de bara!