Det här året har varit så upp och ner, flera saker jag är otroligt tacksam och glad över men ändå så många saker som jag känner att jag skulle vilja ändra på och göra bättre. Jag känner mig inte klar med 2013 och jag känner mig definitvit inte redo för 2014 även om jag har längtat efter detta år väldigt länge. Den främsta orsaken är att jag fyller 18 år, vilket stressar mig enormt, samtidigt som jag blir otroligt taggad, då det finns så mycket jag skulle vilja uppnå när vi nu går in på mitt sista år som junior.
Men, jag har utvecklats som ryttare och lärt mig enormt mycket detta år, även om jag resultatmässigt inte har skrällt, så har jag fått ett bra flyt i 130, där vi har hoppat runt felfritt. Jag ska slita hårt för att kunna hitta nivån vi slutade på 2013 relativt snabbt 2014 för att sedan kunna klättra vidare och på ett bredare plan nu när jag har också har Ella som vi planerar att testa på banorna!
När man inte har de bästa förutsättningarna får man skapa sig egna, ingen kommer ihåg någon som ger upp.
Jag är en sån där typsik höst-deprimerar människa- på mitt eget lilla sätt när jag börjar känna halka och fryst backe. De blir så mycket mer ångestfyllt att rida, inte för att de är kallt och tårna fryser sönder, utan för rädlan att utsätta hästarna för för mycket hårt underlag och halkan och styltor och allt vad dessa årstider kommer med. Men framförallt, den tävlingslösa, för mig- h e m s k a, perioden. Min motivation till livet tvärdyker ner i sjöbottnen när jag inser att de ska dröja förskräckligt många veckor innan jag får göra de jag älskar mer än något annat igen. Mitt humör svänger, min livglädje sänks till noll och tom. mina provresultat sjunker en aning. Jag går in i någon slags zombi period och jag önskar mest av allt att jag kunde gå i dvala.
I höst har jag dock lovat mig själv att istället se perioden som en möjlighet, för de är ju otroligt många veckors rum för träning, förändring och uppbyggnad! Jag ska sätta mig och skriva ner vad jag behöver träna på samt vad jag ska välja att lägga energi på i framtiden och inte. Jag behöver välja mina strider och spela mina kort rätt. Denna höst och vinter ska de ske en positiv förändring i mitt liv, så är de bara!
Dagarna rullar på i väldig fart och Chivas känns oförskämt fräsh och glad! Jag reflekterade här om dagen, när jag läste www.arnoldassarsson.se inlägg om att känna av hästarna och deras sidor, över hur bra vi har lärt känna varann han och jag nu. Jag har lärt mig att läsa av relativt bra när han känns trött i kroppen och behöver en dags ledighet och vips så är han pigg som en lärka igen. Han blir som en slajmboll i kroppen men framförallt i huvudet, han gör vad jag säger åt honom att göra men glömmer snabbt av sig igen. Lika bra som han känner mig, vet precis när han kan busa och när han har lust för de, spela ut mig på exakt rätt (fel för mig) dag och tidpunkt. Är de inte väldigt fashinerande hur vi kan skapa sånna band utan ord?
Det blev inget Gävle för våran del förra helgen, även om jag själv nördigt nog inte kunde hålla mig borta utan följde med som hästskötare till Madde istället. Chivas var lite hostig så vi sparde på honom istället och åkte i stället till Falun igår och hoppade 120 + 130.
120, 0+4 fel, fick för mig att vi skulle få långt fram på linjen och red på lite mycket i komb. med att Chivas gör ett byte hinner vi inte upp och får frambommen. Annars överlag nöjd.
130 8 fel. Ganska missnöjd med rundan, red ganska skyddat och litade inte riktigt på mig själv, men in på rutin kontot.
Tränade för Ulle igen i Torsdags, vi red mest markarbete, lite stuts, 3 kombination och galoppbommar men vi hade även en fristående oxer som Chivas hoppade helt fantastiskt på. Fick träna mycket på att hålla axlarna lite framme och vara avslappnad för att vara mer följsam . Ulle kallar mig tennsoldat för att jag sitter så spikrakt. Vilken otrolig skillnad de blev, kunde bara mjukt följa med över och Chivas fick mer utrymme till språng. '
Nu väntar Carlstad horse show (av någon anledning med C? haha) och första inomhus tävlingen, på fredag. Det känns lite smått deprimerande att vi nu ska byta ut de soliga dagarna på stora fina utebanorna mot trånga mörka ridhus och frysna tår.
En bild från den förmodligen varmaste tävlingsdagen i mitt liv i Avesta. Där Chivas skuttade runt en 130 på ett helt fantastiskt sätt.
Haha såg nu va ful kvalité de var på bilden, den var väldigt mörk och jag försökte ljus upp den. Men min foto redigerings karriär var över redan innan den startade så därav resultatet ;-)
Tävlingen idag har gått helt okej, de finns saker jag skulle kunnat gjort bättre men jag ska försöka ta med de bra. Framridningen och hoppningen kändes jättebra, jag kände att jag hittade en lugn och bra ridning och fick fram bra språng.
I 120 fick jag ett stop som klantigt nog var på första hindret, jag ville bibehålla den lugna galoppen och glömde pulse i skänkeln lite så Chivas bröt av till trav. Men felfri på hinder sedan även om de inte kändes strålande.
I 130 rev vi 3. 1-2 kändes helt okej, var lite ivrig på första. 3 tyckte jag att jag hade lugnat ner galoppen och kom bra på men Chivas rev bakbommen, red fram lite väl mycket på 4 som jag borde ha väntat in. Sen flöt banan på bra, dock fick mamma inte med sista hindret på filmen som Chivas hoppade med strålande höjd på, synd!
I morgon kommer vi att åka till Gestrike Sportryttare för att tävla och Chivas kändes oerhört fin idag när jag trimmade. Jag känner mig som ett barn dagen innan julafton just nu, förväntansfull och ivrig. De känslorna börjar sakta men säkert hittat tillbaka, som jag tappade någon gång mellan motgång och motgång under föregående säsong. Det känns enormt bra! Jag har saknat den där känslan om att inget annat än ridsporten spelar någon roll de senaste året och jag har varit grymt skrämd över de. Jag har slagits med mig själv och levt i någon form utav förnekelse. Men nu börjar jag se ljuset i tunneln. Bara en sådan sak som gå och längta till tävlingarna och att allt fokus ligger på morgondagens prestation när kvällstankarna börjar vandra sig på känns väldigt viktigt för mig att få tillbaka.
Hinder nummer 2 fokuserar Chivas mest på att hoppa med höjd och därför får han med sig bommen med bakbenen, sen flyter banan på helt fantastiskt tills jag tappar lite på distansen där det var 22,5 som jag vanligtvis hade haft enormt svårt att få in 5 galoppsprång på men i och med att jag hade hittat en galopp som var så pass kompererad så fick jag alldeles för långt och insåg det för sent så vi räckte inte fram. Sedan blev vi trötta och jag kunde inte hålla Chivas motiverad samtidigt som jag saknar rutin, men det var som sagt styrka som också satte stop, men förhoppningsvis är det saker som kan bli bättre.
Har tränat för Ulle i helgen och Chivas har skött sig väldigt väldigt bra. Jag känner mig otroligt nöjd och glad över att saker och ting har börjat hända. Tack vare världens bästa Ulle är vi på väg att hitta en rytm och galopp som fungerar bra och som får Chivas att hoppa helt fantastiska språng. Igår red vi markarbetes övningar och trimmade så när jag red fram idag kändes han väldigt avspänd.
Vi hoppade en lång och stor banan och de 9 första hindren kändes så bra att jag inte förstod vad som hände, sedan på slutet hade vi inte energin att komma upp på samma sätt. Men jag är ändå nöjd och tar med mig alla de bra språng och beröm vi fick!
Förra helgens resultat på Romme kan jag inte riktigt summera utan att bli alltför naiv och negativ. Men jag vann den inledande 110, vilket såklart var jättekul. Men urkass som jag är på att ta med de bra från dagarna så ligger allt fokus på DM klassen 120 som jag ramlade av i. Vi var felfria i den första omgången och utgick sedan som sista ekipage i omhoppningen, där ingen ännu varit felfri. Ni kan ju bara tänka er bilderna som snurrade i mitt huvud innan jag fick startsignal. Dum som jag är blev jag alldeles för ivrig i en situation där jag hade behövt vara iskall och endast lirka runt Chivas. Jag flög av på 3 hindret där de helt enkelt blev en total miss i kommunikationen. Jag ville ha tillbaka Chivas på 6 språng på linjen men Chivas ville springa på och helst ta 4, vilket ledde till en flygtur. Min rumpa är blå, men även efter denna tävling har jag en del erfarenhet att lägga i bagaget, vilket såklart är positivt.
Nästa tävling är imorgon och går av stapeln i Leksand där jag ska starta 1 ev 2 klasser på en liten söt irländar ponny i stallet som kan hoppa satan men bestämt sig för motsatsen. Hoppas på en rolig dag!
För några få timmar sedan kom vi hem efter ett par dagar i Karlstad på Hammarö horse show. Resultaten har inte varit strålande men erfarenheten har verkligen ökat med hästlängder förhör dagarna och jag har verkligen fått mersmak på de här med stora elit tävlingar. De är fantastisk evenemang och jag känner hur gärna jag vill spendera mesta delen av mitt liv med att andas dess atmosfär! Det har varit så häftigt att få rida på equalitylines stora fibersand bana igen, som har expanderat och blivit ännu maffigare sedan förra året. Ulle var på plats och coachade fram bra ridning från min sida och vi vet ju alla att de leder till bra språng. Några ryttartabbar får jag ändå ta på mig som helt ha berott på orutin. Jag kan verkligen konstatera att de är skillnad på de tekniska när man rider regionala och nationella klasser, men nästa gång löser jag förhoppnigsvis avstånden snäppet bättre. Att sedan Sverige eliten var på plats på grund utav WV grandprixen var bara grädde på moset! Det blir ett meeting att minnas!
Nästa helg väntar distriktsmästerskapen i Borlänge som jag hoppas kunna göra ett bra resultat på!
I helgen kommer tåger att gå mot Sundsvall, närmare bestämt imorgon vid 10 tiden. Vi ska åka upp och rida torsdag-lördag och planen är att vara framme i god tid så att hästarna hinner få sig en promenad och sedan komma till ro och äta lite innan första starten ska göras i morgon kväll. Fredag och Lördag går det sista omgångarna av div 1, vilket även sänds på webb tv. För att kika sök på Sundsvall summer horse show där länkar senare kommer att komma upp. Har kollat vädret och det ser lovande ut, inte en droppe ska fällas vilket är tur då tävlingarna hålls på gräs. Jag hoppas förståss på åskväder och spöregn i Sunne så att jag inte missar någonting där nere!
Idag har jag varit relatift effektiv. Gick upp tidigt imorse vilket är skönt, jag tycker inte om att sova bort halva dagar! Gjorde klart stallet innan vi styrde bilen mot Insjön strax efter sju för att tävla med Ponnyn. Carro red överlag väldigt bra, men bäst i andra klassen och vi börjar se resultat. Hon och Bender har varit ute på banan i 1 år nu och saker och ting börjar falla på plats. Tittade tillbaka lite på året och vi räknade ut att han lyckats dra på sig 5 fel totalt under året, är det inte helt fantastiskt? Ett riv och ett tidsfel och ponnyn har aldrig tävlat innan denna tid.
Nog babblat, när jag kom hem red jag en runda och Chivas känns pigg och fräsch och i helgen väntar tävling -roligt!
bilden passar bra in eftersom det var finväder idag!
Idag fick Chivas vila efter några pass med lite hårdare träning, men jag och mamma tog med hundarna och gick en runda på 40 minuter så både vi och djuren skulle få röra på sig lite. Vi blev dock lite chockade mitt i promenaden när Chivas stannade och skulle ta sig en tugga i diket och innan vi hann reagera så stod han på knä. Hann dock inte ta kort för min spontana reaktion var att heja på honom att resa sig direkt. Han såg själv inte ett dugg brydd ut så vi har egentligen ingen aning om som egentligen hände, men chockade blev vi!
Imorgon tänkte jag hoppa lite om underlaget fortfarande ser bra ut på banan, hoppas det, är verkligen sugen på lite hoppning igen efter Chivas kortare break!
Kom iväg alldeles för sent till stallet idag pga regnet som aldrig slutade falla. Kvart i åtta satte jag sur som en citron på cykeln i regnet och halv bölade för jag tyckte så synd om mig själv. Men som den envisa gris jag är så red jag klättrings intervaller (10x4) vilket tog över en timme ute i regnet. När jag kom tillbaka var jag mycket gladare trots att jag var genomblöt och dessutom vart jag lite mera världsmästare än vad jag var igår! Nu är klockan 11 och jag precis kommit hem och ska nu slänga mig i sängen!
Med tanke på denna bild verkar det som att jag var världsmästare på att äta när jag var liten. Det är jag iof fortfsrande också!
Det här är mitt första blogginlägg och det vill jag tillägna Anna som tjatat hål på mina öron och ögon tills jag gick med på att börja skriva lite smått igen. Villkoren var att hon skulle fixa allt och jag fick skriva endast när jag hade något vettigt att pubilicera. Jag hör till gruppen av talanglösa skribenter och därför får ni ha lite överseende med texter och fomuleringar här. Hoppas det är någon eller några som kan uppskatta detta i alla fall, kram så länge!
